Hej!
Time to go home
Ja, tyckte ju att jag hade all världens tid för lite mer än en vecka sedan och nu är den slut, dags att vända kosan västerut och flyga hem till vardagen igen. Alla som läser den här bloggen vet förstås vilken gästfritt hem jag tillbringat min sista 10 dagar hos, hur man flyter in på en ström av vänlighet, positivism och bara glada människor, jag är nästan avundsjuk på mig själv som fått tillbringa den senaste 1,5 veckan här.
Men nu skulle jag ju vara lite seriös och inte låta som en turistbroschyr för ett all-inclusive-boende i Florida (vilket det varit, för första gången i mitt liv tog jag inte med en kofta och för första gången har jag behövt en så förutom tak över huvudet, mat, vin mm så har Carina även försett mig med kläder…) så här har det varit de sista dagarna:
Tisdag: Jaktkompaniets 10-mila march känns lite mesig när man tänker på tempot där Carina än en gång släpade mig och Molly runt sjön. Jag har ju ingen tunga att svettas genom så svett som rann nerför knäveck och armbågar kändes fortfarande helt normalt och ibland fick jag ta några hopsansa skutt för att inte ständigt ligga ett halvt steg efter. Gladde mig dock mycket när vi hamnade hack i häl på en grönklädd man som visade sig vara Tobbe, helt uppe i telefonsamtal som vanligt, drog vi förbi honom i flygande fläng, skönt att det inte bara är jag som tyckte tempot var aningen för högt.
Vid tio-tiden plockade Åsa upp oss och vi styrde kosan mot Orlando och Premium Outlets. Kan glädja alla, inkl Fredrik och Torbjörn, att jag vann dagens race, lyckades bränna 450 dollar på MK, tack för det! Bara till mig själv förstås och lyckades därmed uppnå resans mål om tio inköpta klänningar, 80/20 regeln regerar, yes den större andelen av beklädnaderna är förstås svartvita. Den sista timmen försvann in i dimman när Åsa köpte hem halva RL butiken och snäll är hon också, handlade bara till mannen!
På hemvägen satt vi i svåra vedermöders beslut om var vi skulle äta på kvällen, deras äkta hälfter skulle ut på jobb-middag och vi hade inte haft vår traditionella svensk-tjej-middag ännu, så snabbt sms till Mia och några timmar därefter slöt vi upp hos Åsa och grep in på en fantastiskt god sushimiddag. Lite vin blev det också Eller mycket. Men så trevligt! Mysigt att träffas bara vi svenska tjejer, fattar inte att åren går… lika kul då som nu.
Onsdag: Tjugo i nio knackade Carina försynt på min sovrumsdörr och undrade om jag var vaken, själv var jag förstås det och helt införstådd med att klockan var 7.40, lätt fel visade det sig då….. Upp i ett Jihu, och jag som lovat att leda 3-4 sånger på zumban och skulle tränat på morgonen…. Lätt bakfull, törstig som en gnu och med påsar under ögonen som skulle få en hyena att bli avundsjuk, äntrade vi zumban och jag inledde med uppvärmning och Gud ske tack och lov sedermera bara några cool-downs som inte var i Jenifers klass direkt, man kunde faktiskt andas efteråt.
Strängt schema även denna dag, tog två timmar för mani/pedikyr och jag kände mig som en DDR-brotterska när jag skulle lämna och vietamesen tittar på mig och säger ” you sure no eyebrown vaxing mam…?” Men lika bra att köra som man är född, halvtyska till blodet och imorgon lär de få se något riktigt rysligt på Zumba toning passet eftersom jag glömt rakhyveln hemma, det kan bli en ny melodiledarchock a la svensk televison, om någon orkar ta en närmare titt på mina armhålor.
Hade sedan en mycket trevlig kväll hos Michelle med familj, god middag med en nästan svensk klassiker; kött , potatis och sås långkokt i en gryta och sedan försvann Scott upp till deras helt fenomenala filmstudio och lämnade oss ensamma i soffan vid poolen med ett par glas vin. Tur att jag bara är och hälsar på, lätt att vänja sig….
Dagen idag var vikt åt shopping, SURPRISE, men jag lyckades dröja mig kvar i sängen till halv nio, igen, så Carina tog varvet med Molly runt sjön själv, igen, och jag bytte lite halvhjärtat om för att lära in en ny zumbasång, men den energiska lilla människan joggade varvet runt så jag hann knappt avsluta mitt frukostägg innan hon var tillbaka.
Sista shoppingen som sagt…. Mitt mål var ju att ha min första egna semester, inte tänka på någon annan, bara handla till mig själv… men givetvis slog det kvinnliga dåliga samvetet till så dagen slutade i en orige av inköp hos Hollister och en rejäl fin bunt av tröjor av märket RL också på TJ Maxx.
Dagens packning var ett grymt projekt, tell you all about that….. men med ett handbagage vägandes 12 kilo verkar det faktiskt som om jag kan få med mig allt hem. Då får jag förstås lämna allt jag hade med mig hit i en liten ica-påsa på Carinas hylla i gästrummet i ett undangömt hörn, men ändå.
Ja, igen, jag vet att alla som varit här håller med mig, Åkermarks sätter alltid flera prickar över ina, vilken fantastisk egen-semester jag haft här, tusen tack, kommer tillbaka asapJ.
Carmen
Jo minsann om jag inte var på opera igår, det inträffar väl en gång vart tjugonde år ungefär, förra gången var på en fantastisk utomhusscen i Finland, sången var på italienska och undertexterna på finska så en hel del av historien gick väl förlorad. Men Carmen greppade jag i alla fall huvudstoryn av och ärligt talat gick jag inte dit för att jag är så förbaskat kulturell, utan för att Michelles dotter Olivia hade en liten roll i den. I vilket fall som helst, fantastisk uppsättning, fantastisk sång, tror jag får ändra lite på mig i min musiksmak, (kan man ha en operasång i zumban?) och efteråt en fantastisk reception.
Jo, jag undrade också vad en reception var, men Oliva var ju ändå inne på scen i ca sju minuter sammanlagt så det var mottagning för henne efteråt. Michelle hade helt sonika hyrt restaurangen som låg mitt emot operan och där serverades en lätt supé med bl a faktiskt svenska köttbullar. Det hela avslutades med en enorm, röd, tårta och när alla gästerna gått plockade vi ner hela buffén i boxes, det är ju betalt för så givetvis tar man med sig resterna hem. Fick själv med mig 5 boxar som visade sig vara Guds gåva på Barbados Isle eftersom Carina hade farit iväg till den lokala vårdcentralen då Olle hade ett kli på kroppen som behövde undersökas, det var dock inget farligt så andas ut far och mormödrarJ, och resterande familjen kastade sig över de goda resterna, så blev det ingen middag lagad den dagen.
Olivia har ju då övat de senaste fyra månaderna för denna roll, de senaste veckorna har det varit repetition varje dag, men det är ju ”bara” 45 minuters körning enkel väg, tacka fasen för att kvinnorna inte hinner jobba i USA! Givetvis fick hon ingenting betalt och överallt fanns det människor som tog betalt, visade var man skulle sitta, sålde kaffe och alla hade en liten bricka med ”volontär” på sig. Måste vara rätt fantastiskt att bedriva ett kulturellt ställe här när alla ställer upp och jobbar gratis, biljetterna kostade ju ändå 90 dollar.
Idag har det regnat och inte måttligt heller! Utan någon större överraskning blev vi ändå genomblöta under dagens zumbapass för Jennifer, Jezus, den människan kan då hålla tempo! Det är ungefär som vid gamla dagars barnkalas när man tittade på klockan och tänkte att ”nu är det väl ändå snart slut” och det hade bara gått en kvart, efter femton minuter hade jag en puls som tickade snabbare är dollarsedlarna försvinner för en notorisk spelare i Las Vegas och jag svär att ansiktsfärgen fortfarande, efter åtta timmar, har en rödaktig och ton och det är minsann ingen solbränna inblandad i det inte!
På tal om Las Vegas så var ju Fredrik i Atlantic City i förra veckan och när vi ligger och lögar oss på bryggan så ringer Carinas telefon och Freddan skriker; ”Hör du, hör du, lyssna??!!” varpå Carina replikerar med att nej, hon hör minsann ingenting. Det visade sig att när F passerade en enarmad bandit fick han för sig att slänga i 50 dollar och det gav rejält med utdelning, de tre små citronerna hamnade på snäppet nära 5000 dollar, men det blev i alla fall 1055 dollar och rasslet som Carina skulle höra var när räkneverket slamrade fram vinsten. Kul pengar, vi kämpade som bäst med att förskingra dem genom våra restaurangbesök och sen kom Olle på att han behövde nya skridskor, så ja, Fredrik, det är nog bara att ta en ny runda till LV eller Atlantic City….
Idag har vi haft fint besök minsann, några av Fredriks ungdomskompisar, jo han är ju ung ännu förstås men kompisar sen långt tillbaka då, hade en golfsemester i Florida och på väg till hockeyn kom de inom för en liten lunch och trevligt umgänge. Vi slängde ihop en couscoussallad och med tanke på att de är män så fick det bli en pastasallad också. Mycket påpassligt, manligt igen, fick de sedan hjälpa till och grilla förkokta revben och kycklingspett och jäklar vilken god lunch vi fick ihop!
Nu är hela gänget iväg på ishockey, inkl alla husets manliga invånare, själva sitter vi här och förtvinar med ett varsitt glas vin och en skål med ostbågar…. STACKARS OSS, eller not…. !
Ny dag, nya vedermödor....
Stressig dag igår, så pass stressig så jag hann minsann inte slänga åt gästbloggen några ord och om sanningen ska fram så var det tre små änglar som somnade i soffan innan klockan tio igår pm. Jag vaknade tillfälligtvis upp vid halvelva tiden och såg på de sussande huvudena som tillhörde Carina och Yoona, Filip såg mäkta intresserad ut av filmen ”Dallas Buyers club” som vi dessutom införskaffat till den hutlösa hyran av 5:68 dollar men han höll sig i alla fall vaken. I alla fall slutade gårdagen med att samtliga drog sig tillbaka till sina sängar vid halv tolv tiden och ingen människor vid sina fulla sinnens bruk kan ens skylla på tidsomställning när man sovit 8 timmar och vaknar vid halv sex, det är bara ren dumhet, upp och hoppa!
Fredagen innebar det tredje passet med zumba för min del, den stackars arma, något mer än plus fyrtio kroppen börjar nu märka av den intensiva påfrestningen, men go on, kul med ny inspiration och härligt med träning. Dessutom släpar ju Carina med mig på en ”lätt” tur runt sjön, hon är ju, Gudbevars, skadad i axlarna, vilket innebär att tempot börjar närma sig den normala nivån på typ Göteborgsvarvet, tackade bara Gudarna för att Fredrik inte var med, då brukar medelnivån på kilometer per timme ligga närmare elitnivån på deltagandet i maratonloppet i Grekland än tjejmilen i Halmstad.
Efter tillbörligt svettande blev det Burlington, denna fantastiska affär som Carina lyckats undanhålla oss i flera år, Åsa kände inte heller till den, men som är en mix av allt TJ, Marshall och Ross kan erbjuda, fast yta gånger två. Coat Factory står det som underrubrik på deras namn och hallå, det är sant, så många jackor, hittade en DKNY skinnjacka som bara var superfin till äldsta dottern för 130 dollar, men hon nobbade den via viber, passade inte hennes kroppsform. Hmmmm, blir nog bara shopping till mig själv i fortsättningen….
Efteråt blev det en Michelle-afton (en mycket god vän boende här i CL är ytterst glad, trevlig, pigg, uppåt, framåt osv, men när det kommer till fest…. Lämnar hon senare än nio är det SENT…) alltså dockade vi in vid halv-tio, och vaknade tillbörligen upp tidigt, men lååång frukost med amerikanska blåbär, jordgubbar och grekisk youghurt, promenad runt sjön och sedermera skype med familjen i Sverige kom vi inte iväg förrän vid tolvtiden. Men worth it! 1,5 timme till stranden Lido Beach i Sarasota men vilken strand! Nästan-potatis-mjöl-känsla, fantastiska hus utmed de kilometerlånga stränderna och givetvis en strålande sol från en klarblå himmel, jo, man har det som man förtjänar…
Mmmm måste ju också nämna att första stoppet vid Lido beach blev ett besök på en lokal restaurang för att inmundiga en lätt lunch, tänk er, nej ni känner ju inte mig, men jag bara ÄLSKAR skaldjur i allmänhet och ostron i särskildhet, och nu ställdes jag inför en meny som innehåller 80% skaldjur, varav 50% är ostron och musslor, räkna ut den ekvationen, mattesnillen spekulerar, och hur mycket det än kliade i smaklökarna så faktiskt, faktiskt, tog jag en rå tonfiskbit! Åttio-tjugo regeln är en objektiv faktor som har inverkat i mitt liv på stort och framförallt när det gäller seafood, i 4 fall av 5 har jag blivit sjuk så hallou, hur smart är det att sörpla i sig ett rått ostron när du har en egen-semster och har ännu 5 dagar framför dig i fullkomlig avkoppling och semester? Svar: under minus linjen så kvällens val av paella föreföll sig också helt naturligt och visade sig även den vara ett under av god amerikansk mat. Dessutom var den utomordentligt smakrikt och groteskt stort för den delen, fatet som skulle räcka till tre skulle med råge räckt till att försörja en afrikansk familj i en månad.
Ja, ännu två dagar fogas till gästbloggen, hade jag fått råda hade jag fyllt sida på sida med oumbärliga Florida-tips, fyllt era sinnen med totalt bladder och era datorer med skrifter som fått bibeln att verka innehållslös Men bliv vid hopp, förtsättning följer…..
Back again and love I it!
Halli hallå!
Nu har hallänningen anlänt till Florida, medförandes skorrande ärrrr, de vitaste benen söder om Kustjajärvi och givetvis ett nytt lågtryck. Med endast tolv grader visandes på dagens termometer äntrade jag Barbados Isle med Molly ivrigt ryckandes i andra ändan av kopplet. Som den evige väderoptimismen jag är blev iklädandet av endaste ett linne (och något nertill också förstås) en rejäl chock för kroppen och hundturen avslutades något abrupt.
Hur, undrar nu alla vana läsare av Carinas blogg, kunde det komma sig att hon (Carina) släpper loss familjens juvel, kuttersmycket över alla gränser, Molly i egen hög person, till en allergiker som knappt vet vad som är bak och fram på en hund och där endast ett stort mått av logiskt tänkande fick berörd att sätta på kopplet på framsidan av djuret?
Svaret är att den nyanlända vaknade klockan fem och inte ens ett ytterst litet mått av civilcurage och anständighet kunde förmå henne till att sätta på den rätt störande kaffebryggaren, när dagens jobbarbete var avklarat via internet, kylskåpet var rensopat på amerikanska blåbär, LOVE THEM, dagens lunch var avklarad i form av soppa på gårdagens kyckling, så vad återstår?
Blängde bistert på de gröna plastpåsarna som var fästspända vid handtaget och erinrade mig vagt förra gången jag var ute och promenerade med Molly varpå hon i ett obevakat ögonblick lyckades få fokus på en ekorre som jag inte uppmärksammat och jag blev varse om att en 30-kilos hund lätt kan besitta 100 kg dragningskraft och att alla föreställningar om tecknade seriefigurer som flyger fram efter ett koppel faktiskt har ett stort uns av sanning bakom sig. Jodå, she did the second one to. Redig som man är plockade jag upp skiten, men hallå, bära runt på den….? Soptunnedags, så slängde elände i närmsta grå tunna, jäklar, kom sedan på att det var återvinningstunnan för plast och tom var den också, tur att ingen känner mig här, för inte var det Åkermarks tunna inte.
Ja men… det blev ju mycket skitprat ju…. Vilket ju inte var meningen för vistelsen här är allt annat än skit, om man nu inte kan uttrycka den som skitbra! Ja men det här gick ju bra som första blogg inlägg, bäfva och våndas, har ju inte ens hunnit med fligthen, landningen, första intrycket av skosulorna på amerikansk mark, bemötandet när man beställer ett glas rosevin i baren på Newark, resesällskapet i form av en CVR-svarvare, ett pokerproffs och en söt blondin med lätt utåtstående tänder och så kul det är att lära känna nya personligheter när man är ute och traveler!
Carina hotar med att jag ska förse er, arma stackare, med material under dessa nio dagar, yes, ta på läsglasögonen, vidga tålamodet och bered er på det värsta…
See you soon again!
/Patricia
Utflykt, Springbreak, Patricia är här!
Killarna är hemma
En helt vanlig vecka
Mycket trevlig kväll och god mat.
Vi stannade till hos killarna som körde hockey. Nästa stopp hos Tobbe o Åsa för att höra om deras resa i Sydafrika. Alla som varit där, säger att det är det bästa! Vill oxå åka dit nångång.
Ja, tyvärr händer det inte så mycket mer här just nu. Freddan och Olle är i Ellenton på tryout inför vårsäsongen. Jag har precis tittat på The Eklands på 3:an.
Tack och på återseende
