Carmen
Jo minsann om jag inte var på opera igår, det inträffar väl en gång vart tjugonde år ungefär, förra gången var på en fantastisk utomhusscen i Finland, sången var på italienska och undertexterna på finska så en hel del av historien gick väl förlorad. Men Carmen greppade jag i alla fall huvudstoryn av och ärligt talat gick jag inte dit för att jag är så förbaskat kulturell, utan för att Michelles dotter Olivia hade en liten roll i den. I vilket fall som helst, fantastisk uppsättning, fantastisk sång, tror jag får ändra lite på mig i min musiksmak, (kan man ha en operasång i zumban?) och efteråt en fantastisk reception.
Jo, jag undrade också vad en reception var, men Oliva var ju ändå inne på scen i ca sju minuter sammanlagt så det var mottagning för henne efteråt. Michelle hade helt sonika hyrt restaurangen som låg mitt emot operan och där serverades en lätt supé med bl a faktiskt svenska köttbullar. Det hela avslutades med en enorm, röd, tårta och när alla gästerna gått plockade vi ner hela buffén i boxes, det är ju betalt för så givetvis tar man med sig resterna hem. Fick själv med mig 5 boxar som visade sig vara Guds gåva på Barbados Isle eftersom Carina hade farit iväg till den lokala vårdcentralen då Olle hade ett kli på kroppen som behövde undersökas, det var dock inget farligt så andas ut far och mormödrarJ, och resterande familjen kastade sig över de goda resterna, så blev det ingen middag lagad den dagen.
Olivia har ju då övat de senaste fyra månaderna för denna roll, de senaste veckorna har det varit repetition varje dag, men det är ju ”bara” 45 minuters körning enkel väg, tacka fasen för att kvinnorna inte hinner jobba i USA! Givetvis fick hon ingenting betalt och överallt fanns det människor som tog betalt, visade var man skulle sitta, sålde kaffe och alla hade en liten bricka med ”volontär” på sig. Måste vara rätt fantastiskt att bedriva ett kulturellt ställe här när alla ställer upp och jobbar gratis, biljetterna kostade ju ändå 90 dollar.
Idag har det regnat och inte måttligt heller! Utan någon större överraskning blev vi ändå genomblöta under dagens zumbapass för Jennifer, Jezus, den människan kan då hålla tempo! Det är ungefär som vid gamla dagars barnkalas när man tittade på klockan och tänkte att ”nu är det väl ändå snart slut” och det hade bara gått en kvart, efter femton minuter hade jag en puls som tickade snabbare är dollarsedlarna försvinner för en notorisk spelare i Las Vegas och jag svär att ansiktsfärgen fortfarande, efter åtta timmar, har en rödaktig och ton och det är minsann ingen solbränna inblandad i det inte!
På tal om Las Vegas så var ju Fredrik i Atlantic City i förra veckan och när vi ligger och lögar oss på bryggan så ringer Carinas telefon och Freddan skriker; ”Hör du, hör du, lyssna??!!” varpå Carina replikerar med att nej, hon hör minsann ingenting. Det visade sig att när F passerade en enarmad bandit fick han för sig att slänga i 50 dollar och det gav rejält med utdelning, de tre små citronerna hamnade på snäppet nära 5000 dollar, men det blev i alla fall 1055 dollar och rasslet som Carina skulle höra var när räkneverket slamrade fram vinsten. Kul pengar, vi kämpade som bäst med att förskingra dem genom våra restaurangbesök och sen kom Olle på att han behövde nya skridskor, så ja, Fredrik, det är nog bara att ta en ny runda till LV eller Atlantic City….
Idag har vi haft fint besök minsann, några av Fredriks ungdomskompisar, jo han är ju ung ännu förstås men kompisar sen långt tillbaka då, hade en golfsemester i Florida och på väg till hockeyn kom de inom för en liten lunch och trevligt umgänge. Vi slängde ihop en couscoussallad och med tanke på att de är män så fick det bli en pastasallad också. Mycket påpassligt, manligt igen, fick de sedan hjälpa till och grilla förkokta revben och kycklingspett och jäklar vilken god lunch vi fick ihop!
Nu är hela gänget iväg på ishockey, inkl alla husets manliga invånare, själva sitter vi här och förtvinar med ett varsitt glas vin och en skål med ostbågar…. STACKARS OSS, eller not…. !
